v12+6

Vi har idag firat Morsdag med att släppa nyheten för våra respektive familjer.
Ultraljudet i fredags såg fint ut - en levande bebis (!!!) med en nackspalt på 1.6 (risk för DS runt 1:188 - vilket jag faktiskt tyckte var bra siffror! Plus att risken för Trisomi 13 och 18 var 1:20 000 eller något - wooohoooo!!!) och en bebis som sprattlade, vinkade och grejade hela tiden.
M tyckte att efter de goda nyheterna kunde vi berätta för lillskruttan att hon ska bli storasyster, så vi gjorde slag i saken. Och sen behövde vi på morsdagsfikat idag inte göra något mer själva, jag och M, utan hon fixade såklart att leverera nyheten vidare med inledningsrepliken: "Jag ska bli storasyster!" Gulliga, bästa unge! Jag hoppas så mycket att det ska få bli så!!

v12+1

Ny vecka.
Huvudvärk och illamående de senaste dagarna. Min hittills otroligt uppsvullna mage har sjunkit ihop ordentligt och jag behöver inte "maskera" den särskilt längre, vilket (såklart) oroar mig rätt mycket. Har dragit ned på Niferexknaprandet eftersom jag fick världens magknip förra veckan, och jag tänkte att det kanske hade ett samband. Eller så hade det inte det, men eftersom jag känner mig aningens piggare nu, kändes det skönt att inte vräka i sig så mycket. Om (OM-OM-OM!) ultraljudet nu på fredag ser bra ut (hoppashoppas) ska jag gå förbi BM nästa veckan och be henne ta ett nytt Hb för att se om jag ska öka på igen.
Så, nästa milstolpe blir ultraljudet för KUB-testet nu på fredag. Är inte så orolig för dåliga siffror (dvs hög risk för DS) - det känns som det kan jag ta, men desto mer skraj för att något är fel på riktigt - dvs att hjärtat inte slår längre. Hemska tanke.
OK. Andas lugnt. Inte många dagar kvar nu...

v11+0

OK. In i graviditetsvecka 12 nu.

"De bruna" har inte synts till sedan sist - pepparpeppar, och det är obeskrivligt skönt samtidigt som det är en sedan länge inövad ritual att spana efter blodspår vid varje toabesök. Sammalika, alltså.
Har efter inskrivningen på MVC ätit Niferex så mycket jag bara vågat eftersom mitt Hb på 99 inte var så mycket att hänga i julgranen. Känner mig faktiskt redan mycket (OK, lite iallafall) piggare och tycker att jag orkar mer. Har just dragit ned till en kapsel om dagen efter en inte alltför skön upplevelse med magknip och efterföljande diarré igår kväll. Vet inte om det berodde på järnet eller inte, men vill helst slippa uppleva det igen, så jag provar så här ett tag tills nästa provtagning.
Övriga värden (blodtryck och urinprov) var finfina, så det var ju tur.
Bokade tider för KUB-test (fredag nästa vecka) och rutinultraljud i vecka 18 också.
Så.
Då ska vi bara överleva den här veckan också.

v9+3

Törs ju knappt skriva här längre. Det verkar som att varje gång jag uppdaterat händer något obehagligt.
Förra veckan började t.ex. en flera dagars lång brunaktig blödning just den dagen jag skrev sist.
Jag hade precis lämnat lilla Snutt hos mormor och morfar som bor närmast, och passade på att låna toaletten innan jag skulle åka till MVC mötet. Och jodå - helt plötsligt var dem tillbaka, och nu med sällan skådad styrka - bruna blödningar IGEN! FANFANFAN!
Ringde M och berättade när jag körde in mot stan, och hon tyckt jag skulle åka hem och vila istället. Jag velade fram och tillbaka ett tag (så att jag tillslut kom fem minuter försent till mötet, usch) men bestämde mig för att gå iallfall.
Så jag satt alltså på första informationsmötet på MVC och kände mig som en total fejk eftersom jag inte visste om det var början på missfall eller om det kanske bara var "normala" blödningar efter ultraljudet som gjordes några dagar tidigare.
Alla andra på mötet nickade igenkännande när barnmorskan gick igenom symptom man kunde uppleva så här långt in i graviditeten: illamående (jag hade inte mått illa en enda dag fram tills dess..), trötthet (javisst, men det är förmodligen progesteronbiverknigar), molvärk (magen hade just denna dag helt och hållet sjunkit ihop efter att ha varit ganska svullen ända sedan gravtestet, och molvärker gör det allt minder) och humörsvängningar (nja, inte det heller egentligen, inte gråtmild iallafall - bara argsint!!).
Blödningarna höll i sig i samma styrka i två och en halv dag, och övergick sedan till en mer utspädd beigeaktig färg för att ta slut nu i måndags. Och (pepparpeppar!!) sedan dess har det inte varit något mer. Den här veckan har också illamåendet gjort entré, även om det inte däckar mig såpass att jag måste kräkas eller så. Det ligger bara på lur, hela tiden, och kommer som starkare vågor ibland. Jag borde vara glad för det, men törs inte det - heller.

Det är otroligt jobbigt att aldrig få andas ut.
Att aldrig tillåta sig att ha några förhoppningar.
Fy fan för magiskt tänkande, säger jag bara!

Så, med risk för att allt skiter sig: imorgon är det dags för inskrivningssamtal på MVC.
Jippi. Eller nåt.