v9+3

Törs ju knappt skriva här längre. Det verkar som att varje gång jag uppdaterat händer något obehagligt.
Förra veckan började t.ex. en flera dagars lång brunaktig blödning just den dagen jag skrev sist.
Jag hade precis lämnat lilla Snutt hos mormor och morfar som bor närmast, och passade på att låna toaletten innan jag skulle åka till MVC mötet. Och jodå - helt plötsligt var dem tillbaka, och nu med sällan skådad styrka - bruna blödningar IGEN! FANFANFAN!
Ringde M och berättade när jag körde in mot stan, och hon tyckt jag skulle åka hem och vila istället. Jag velade fram och tillbaka ett tag (så att jag tillslut kom fem minuter försent till mötet, usch) men bestämde mig för att gå iallfall.
Så jag satt alltså på första informationsmötet på MVC och kände mig som en total fejk eftersom jag inte visste om det var början på missfall eller om det kanske bara var "normala" blödningar efter ultraljudet som gjordes några dagar tidigare.
Alla andra på mötet nickade igenkännande när barnmorskan gick igenom symptom man kunde uppleva så här långt in i graviditeten: illamående (jag hade inte mått illa en enda dag fram tills dess..), trötthet (javisst, men det är förmodligen progesteronbiverknigar), molvärk (magen hade just denna dag helt och hållet sjunkit ihop efter att ha varit ganska svullen ända sedan gravtestet, och molvärker gör det allt minder) och humörsvängningar (nja, inte det heller egentligen, inte gråtmild iallafall - bara argsint!!).
Blödningarna höll i sig i samma styrka i två och en halv dag, och övergick sedan till en mer utspädd beigeaktig färg för att ta slut nu i måndags. Och (pepparpeppar!!) sedan dess har det inte varit något mer. Den här veckan har också illamåendet gjort entré, även om det inte däckar mig såpass att jag måste kräkas eller så. Det ligger bara på lur, hela tiden, och kommer som starkare vågor ibland. Jag borde vara glad för det, men törs inte det - heller.

Det är otroligt jobbigt att aldrig få andas ut.
Att aldrig tillåta sig att ha några förhoppningar.
Fy fan för magiskt tänkande, säger jag bara!

Så, med risk för att allt skiter sig: imorgon är det dags för inskrivningssamtal på MVC.
Jippi. Eller nåt.