v8+3

OK, nu måste jag snart börja tro på det här.

Ultraljudet i tisdags gick bra. M var ledig och kunde följa med till St Görans, vilket såklart kändes superbra. Vi såg en liten pyttebebis på 19 mm som vinkade till oss! M blev så glad och rörd att det till och med kom några tårar, medan jag (min dåre) bara glodde på skärmen för att se om något hjärta slog (och det gjorde det, sa dom, M och läkaren). Läkaren kunde inte se några rester av blödning inuti livmodern, vilket man kanske kunnat misstänka med tanke på de bruna stänken som kommit av och till hela tiden.
Så allt verkar OK.
Jag borde vara glad.
Men jag kan förstås inte riktigt slappna av trots det här.
Kändes som total fejk att ringa för att skriva in sig på mödravården, men det har jag också klarat av. Brrrr, usch hoppas att den här känslan ger med sig snart.

Jag VILL ju vara glad. Kan liksom bara inte ta in att det kanske, faktiskt, eventuellt kommer kunna gå bra det här. Fattar det helt enkelt inte.

Ikväll är iallafall första träffen på barnmorskemottagningen, så då får jag en första chans att skärpa till mig!