Om igår

Dagen som var i korthet:

04.30 - vaknar av att skruttungen sparkar omkring i sängen. Farligt nära min nu mycket ömmande mage. Hon verkar täppt och sover oroligt. Törs inte ligga kvar längre, rädd för att försova mig eftersom jag måste upp senast 5.30. Ont i halsen, ingen röst, lätt huvudvärk och däppt i däsan. Börjar dagen med alvedon, bafucin, otrivin, juice och te, eftersom all form av fast föda är no-no när man ska plockas på ägg. Duschar, packar det sista, byter några ord med M innan jag går iväg mot stationen. Sol och kallt. Koltrastar sjunger!

06.35 - sitter på Arlandabussen med en drickyoghurt. Hostar så att jag nästan spyr och kommer plötsligt ihåg att mjölkprodukter ska vara slembildande. Skippar resten av yoghurten eftersom jag inte känner någon större längtan efter att ligga och hosta lungorna ur mig samtidig som jag ska ha en harpunliknande sak inuti kroppen.

08.35 - knökar in mig på flygplanet. Snyter härliga mängder grönsnor. Försöker sova de 55 minuter resan tar. Går sådär.

09.30 - Kallare i Umeå än hemma men blir tur nog hämtad av min förbeställda taxi lite tidigare än det var tänkt. Framme vid sjukhuset redan efter tio minuters bilfärd. Går bort till IVF-kliniken, langar upp visa-kortet och betalar "glatt" 29.000 kronor. Har tid 10.30 så det blir en stunds väntan innan jag får komma in till rummet och göra mig iordning. Byter om till mjukisbyxor och skön t-shirt. Får en stesolid och två panodil och så småningom en nål i armen. Vilar i en säng med värmekudde över magen och läser en bok tills det är dags.

11.45 - hämtas av en ganska så speedad finskbrytande sjuksköterska som är uppåt värre. Nu är det dags! In i op-salen, med en omväg förbi toaletten för avklädning och vägning. Hälsar på doktor T, en läkarstudent (som tack och lov redan hade fått prova på äggplock under förmiddagen, så där klarade jag mig...) och embryologen som var med vid förra IVF-försöket för ett år sedan.
Upp i gynstolen, in med instrument och storstora bedövningssprutan. Svidvärker mer än jag kom ihåg från förra gången, men det går över så snart det är gjort. Koll av äggblåsor med ultraljud. In ännu större nålen i ultraljudsstaven och i med en omgång morfin i armen och så kör det igång. Känner inte heller denna gång något "snurr" i huvudet som sköterskorna alltid säger ska komma när de sprutar in morfin, men är ändå ganska bra bedövad. Dr T börjar med höger äggstock, vilket går rätt bra. Ligger och tittar på ultraljudsskärmen och ser hur han flyttar nålen mellan äggblåsor och hur de krymper när de töms på innehåll. Känns inte alls så mycket och jag kan skämta tillbaka när sköterskan skojar och pladdrar. Vänster sida. Mer morfin, men nu börjar det bli lite jobbigare. Fler äggblåsor med segare väggar gör att Dr T måste lägga mer kraft bakom nålen vilket inte är alldeles behagligt. Vacuumsugen till nålen funkar dåligt emellanåt, vilket gör att det drar ut på tiden. Börjar känna mig väldigt varm. Många blåsor kvar dock, och jag försöker tänka bort smärtan men det blir allt svårare. Svettig på pannan. Får veta att det bara är en enda stor blåsa kvar, men känner att jag kanske borde be dem sluta redan nu. Jag är inte så särskilt pratsam längre, vilket inte uppfattas av sjuksköterskan som fortsätter ihärdigt med roligheter och sin glättiga röst. Går ganska bra trots allt, men när jag tror det är över ser läkarstudenten två mindre blåser som Dr T tycker att han nog borde ta. Smärtan är kontrollerbar men nu svettas jag kopiöst. Känner hur det rinner den droppe svett på baksidan av låret.
Tillslut är det iallfall klart. Ligger kvar en stund och pratar med Dr T om allt från vilken tid jag vill komma tillbaka på onsdag (för embryotransfer) till "vad-var-det-nu-du-jobbade-med" och "vilken vinter vi har haft!". Känner mig ganska pigg men otroligt varm fortfarande. Får frågan om hur jag mår egentligen, "du ser lite blek ut" tycker Dr T. Får av sköterskan hjälp upp ur stolen tillbaka till toaletten där mina kläder ligger, men hinner bara in när jag ramlar ihop. Fångas upp av den nu inte så kaxiga sjuksköterskan som jag hör skrika: "Hjälp mig! Hon svimmar!". Dr T och sköterskan håller mig någorlunda upprätt och jag hör hur dem pratar med mig långt borta i någon dimma. Hör, men förstår inte vad de säger. Tillslut: "Vill du ha en rullstol?" Ja tack. Blir hjälpt på med kläderna, det snurrar i huvudet, har svårt att fokusera blicken men tar mig med hjälp av Dr T till den hastigt ditkörda rullstolen. Rullas in på mitt rum och hjälps i säng. Fryser nu. Tröjan alldeles dyngsur av svett. Dr vill sätta atropindropp, men jag känner mig piggare igen bara jag fått lägga mig ned och säger att jag inte tror att det behövs. Pulsen bra igen, men blodtrycket 80/50 är väl rätt lågt får man säga. Fötterna högt på en hög av kuddar och täcken. Byter till torr tröja och bäddar ner mig under täcke. Juice och vatten. Oroliga ansikten på Dr och sköterskor.

13.30 - äter två mackor med ost, skinka och paprika. Dricker mer juice och två koppar kaffe. Äter en halv kaka. Får en apelsin av sjuksköterskan, som av någon anledning tycker att vi borde var släkt på något vis eftersom hon också säger sig ha lågt blodtryck. Hon går därför oavbrutet på om sig själv och sin egen familj: om den 27-åriga dottern som avbrutit sina studier (lärarprogammet med inriktning mot ekonomi och engelska) och istället åkt till Australien; om hur hon tycker att det börjar bli dags för barnbarn och när hon tror att dessa ("dom gifter sig i sommar, så om två-tre år kanske"); att hon bara jobbat på IVF-kliniken i två månader och dessförinnan som OP-sköterska. Jag förstår att allt detta strömmar ur henne som en reaktion av att hon blev skrämd av att jag svimmade och att hon nu är så lättad över att jag är bra igen, men jag orkar faktiskt inte längre lyssna.
När hon så kommer in med pappret med instruktioner om embryoåterförande och pratar i termer om "på onsdag när du är gravid med tvillingar" (eftersom jag ska få två embryos tillbaka om det går så pass bra att det alls kommer att finns två befruktade ägg), börjar jag plötsligt att gråta. Jag vill inte höra mer hurtfriskheter. "Nej! Gråt inte du måste tänka positivt nu, annars går det ju aldrig det här!". FAN!! Jag är 40 år gammal! Du har ingen aning om fertilitet funkar eller hur våra chanser ser ut! Vi betalar våra sista usla slantar (som vi skulle behöva för så mycket annat) för att kanskekanske ha en chans alls, så kom inte och släng det i ansiktet att jag är gravid på onsdag! Sa jag inte. Jag bara grät.
Av trötthet. Av en känsla av hopplöshet. Av ett förbjudet hopp om att hon hade rätt. Av längtan efter M och S. Det bekom henne inte mycket, för hon fortsatte i samma stil medan jag torkade tårar och snor och gjorde mig i ordning för att få komma därifrån.

15.20 - taxi tillbaka till flygplatsen. Checkar in. Öm och liksom stel i magen. Rör mig extremt långsamt för att det inte ska göra ont. Känner mig gasig och uppblåst i magen. Varje rörelse i tarmarna känns som en kramp. Köper en Allers, en bläckpenna och en glass. Inte hungrig. Bara tre timmar kvar tills planet går.

18.30 - på planet mot Arlanda. Inga grannar på sätena bredvid mitt. Tur, för jag gråter av någon anledning igen när jag ser instruktionsfilmen om säkerhetsgenomgången. Vet faktiskt inte varför. Blundar och försöker sova.

19.44 - äntligen på bussen hem. Dessvärre verkar den sakna stötdämpare och varje ojämnhet i vägen gör att inredningen skallrar och fortplantar sig i vibrationer till min stackars mage. Snyter grönsnor och blir trött på mig själv när jag måste torka bort fler tårar.

20.30 - hemma. S har redan somnat. M jobbar som vanligt vid datorn. Jag lägger mig i soffan och tittar på Hollywoodfruar med en vetevärmare över magen. Försöker intala mig att 14 ägg kanske var bra ändå. Jag är ju annars av åsikten att fler verkar vara sämre än färre i de här sammanhangen.

22.00 - somnar bredvid en varm, snusande unge.



Jaha. Det var måndagen det.
Idag är det bättre. Med allt.
Inte så ont i varken mage eller hals. S är på dagis. M jobbar i Stockholm.
Men i morgon åker jag upp igen. Hämtar hem ett embryo.

Kanske.