Nytt besök hos BM.
Ingen mätning av Hb eller glukos idag, utan "bara" koll av blodtryck (140/60) och mätning av mage (Sf-mått 24 cm) och bebishjärtljuden (140-146 slag/min). Alltså verkade det OK även om magen gärna hade fått växa lite mer - ligger nu längst ned på kurvan för normalintervallet, så nästa mätning i vecka 32 avgör om det är läge för tillväxtultraljud.
onsdag 15 september 2010
torsdag 26 augusti 2010
v24+6
Long time no blog...men nu så!
BM besök idag.
Efter att ha legat lågt i blodvärde hela sommaren hade jag nu lyckats med konststycket att knapra mig upp till hela 128 i Hb!
Blodtryck också bra: 125/75, så den huvudvärk jag går runt med lite nu och då är väl helt enkelt mitt gamla vanliga dåliga huvud. Inga kommentarer på blodsockernivån, så den var också bra. Skönt att det såg OK ut. Foglossning såklart, men med bälte är det uthärdligt.
Även bebis verkar må bra: hjärtslag/min runt 148-150 och Sf-måttet låg på 22 cm, vilket var normalt även om det låg i det nedre intervallet på kurvan.
Jaha, det var väl alles det. Over and out.
BM besök idag.
Efter att ha legat lågt i blodvärde hela sommaren hade jag nu lyckats med konststycket att knapra mig upp till hela 128 i Hb!
Blodtryck också bra: 125/75, så den huvudvärk jag går runt med lite nu och då är väl helt enkelt mitt gamla vanliga dåliga huvud. Inga kommentarer på blodsockernivån, så den var också bra. Skönt att det såg OK ut. Foglossning såklart, men med bälte är det uthärdligt.
Även bebis verkar må bra: hjärtslag/min runt 148-150 och Sf-måttet låg på 22 cm, vilket var normalt även om det låg i det nedre intervallet på kurvan.
Jaha, det var väl alles det. Over and out.
måndag 7 juni 2010
v14+0
Jag blev faktiskt tvungen att dubbelkolla titeln här ovan med uträkningsverktyget på Familjeliv.se, det kändes bara så osannolikt att jag redan skulle vara i vecka 15 - men så är det alltså!
Overkligt!
Sedan sist har jag iallafall varit till BM och tagit nytt Hb, som åtminstone visade sig ha stigit till 110, men fortfarande alltså inte är riktigt på topp. Vissa dagar är jag fortsatt zombietrött, men det är inte alls lika illa som det var för någon dryg månad sedan - och jag är inte heller lika ARG som jag var (en himla tur det!!!). Jag har dessutom haft mycket mer gravidsymptom senaste veckan, och det känns som det faktiskt är på gång och växer något därinne - MEN vad värre är: illamåendet har de senaste två-tre dagarna OCKSÅ blivit starkare, och jag har just ingen aptit, what so ever... På minussidan finns också några dagars känning av foglossning alternativt ischias, i form av knivskarp smärta rakt in i höger sittben. Men idag verkar det bra, åtminstone fram tills nu.
Så: hoppas (och det var nära att jag skrev tror!) att allt är som det ska med den lilla minibebisen.
Overkligt!
Sedan sist har jag iallafall varit till BM och tagit nytt Hb, som åtminstone visade sig ha stigit till 110, men fortfarande alltså inte är riktigt på topp. Vissa dagar är jag fortsatt zombietrött, men det är inte alls lika illa som det var för någon dryg månad sedan - och jag är inte heller lika ARG som jag var (en himla tur det!!!). Jag har dessutom haft mycket mer gravidsymptom senaste veckan, och det känns som det faktiskt är på gång och växer något därinne - MEN vad värre är: illamåendet har de senaste två-tre dagarna OCKSÅ blivit starkare, och jag har just ingen aptit, what so ever... På minussidan finns också några dagars känning av foglossning alternativt ischias, i form av knivskarp smärta rakt in i höger sittben. Men idag verkar det bra, åtminstone fram tills nu.
Så: hoppas (och det var nära att jag skrev tror!) att allt är som det ska med den lilla minibebisen.
söndag 30 maj 2010
v12+6
Vi har idag firat Morsdag med att släppa nyheten för våra respektive familjer.
Ultraljudet i fredags såg fint ut - en levande bebis (!!!) med en nackspalt på 1.6 (risk för DS runt 1:188 - vilket jag faktiskt tyckte var bra siffror! Plus att risken för Trisomi 13 och 18 var 1:20 000 eller något - wooohoooo!!!) och en bebis som sprattlade, vinkade och grejade hela tiden.
M tyckte att efter de goda nyheterna kunde vi berätta för lillskruttan att hon ska bli storasyster, så vi gjorde slag i saken. Och sen behövde vi på morsdagsfikat idag inte göra något mer själva, jag och M, utan hon fixade såklart att leverera nyheten vidare med inledningsrepliken: "Jag ska bli storasyster!" Gulliga, bästa unge! Jag hoppas så mycket att det ska få bli så!!
Ultraljudet i fredags såg fint ut - en levande bebis (!!!) med en nackspalt på 1.6 (risk för DS runt 1:188 - vilket jag faktiskt tyckte var bra siffror! Plus att risken för Trisomi 13 och 18 var 1:20 000 eller något - wooohoooo!!!) och en bebis som sprattlade, vinkade och grejade hela tiden.
M tyckte att efter de goda nyheterna kunde vi berätta för lillskruttan att hon ska bli storasyster, så vi gjorde slag i saken. Och sen behövde vi på morsdagsfikat idag inte göra något mer själva, jag och M, utan hon fixade såklart att leverera nyheten vidare med inledningsrepliken: "Jag ska bli storasyster!" Gulliga, bästa unge! Jag hoppas så mycket att det ska få bli så!!
tisdag 25 maj 2010
v12+1
Ny vecka.
Huvudvärk och illamående de senaste dagarna. Min hittills otroligt uppsvullna mage har sjunkit ihop ordentligt och jag behöver inte "maskera" den särskilt längre, vilket (såklart) oroar mig rätt mycket. Har dragit ned på Niferexknaprandet eftersom jag fick världens magknip förra veckan, och jag tänkte att det kanske hade ett samband. Eller så hade det inte det, men eftersom jag känner mig aningens piggare nu, kändes det skönt att inte vräka i sig så mycket. Om (OM-OM-OM!) ultraljudet nu på fredag ser bra ut (hoppashoppas) ska jag gå förbi BM nästa veckan och be henne ta ett nytt Hb för att se om jag ska öka på igen.
Så, nästa milstolpe blir ultraljudet för KUB-testet nu på fredag. Är inte så orolig för dåliga siffror (dvs hög risk för DS) - det känns som det kan jag ta, men desto mer skraj för att något är fel på riktigt - dvs att hjärtat inte slår längre. Hemska tanke.
OK. Andas lugnt. Inte många dagar kvar nu...
Huvudvärk och illamående de senaste dagarna. Min hittills otroligt uppsvullna mage har sjunkit ihop ordentligt och jag behöver inte "maskera" den särskilt längre, vilket (såklart) oroar mig rätt mycket. Har dragit ned på Niferexknaprandet eftersom jag fick världens magknip förra veckan, och jag tänkte att det kanske hade ett samband. Eller så hade det inte det, men eftersom jag känner mig aningens piggare nu, kändes det skönt att inte vräka i sig så mycket. Om (OM-OM-OM!) ultraljudet nu på fredag ser bra ut (hoppashoppas) ska jag gå förbi BM nästa veckan och be henne ta ett nytt Hb för att se om jag ska öka på igen.
Så, nästa milstolpe blir ultraljudet för KUB-testet nu på fredag. Är inte så orolig för dåliga siffror (dvs hög risk för DS) - det känns som det kan jag ta, men desto mer skraj för att något är fel på riktigt - dvs att hjärtat inte slår längre. Hemska tanke.
OK. Andas lugnt. Inte många dagar kvar nu...
måndag 17 maj 2010
v11+0
OK. In i graviditetsvecka 12 nu.
"De bruna" har inte synts till sedan sist - pepparpeppar, och det är obeskrivligt skönt samtidigt som det är en sedan länge inövad ritual att spana efter blodspår vid varje toabesök. Sammalika, alltså.
Har efter inskrivningen på MVC ätit Niferex så mycket jag bara vågat eftersom mitt Hb på 99 inte var så mycket att hänga i julgranen. Känner mig faktiskt redan mycket (OK, lite iallafall) piggare och tycker att jag orkar mer. Har just dragit ned till en kapsel om dagen efter en inte alltför skön upplevelse med magknip och efterföljande diarré igår kväll. Vet inte om det berodde på järnet eller inte, men vill helst slippa uppleva det igen, så jag provar så här ett tag tills nästa provtagning.
Övriga värden (blodtryck och urinprov) var finfina, så det var ju tur.
Bokade tider för KUB-test (fredag nästa vecka) och rutinultraljud i vecka 18 också.
Så.
Då ska vi bara överleva den här veckan också.
"De bruna" har inte synts till sedan sist - pepparpeppar, och det är obeskrivligt skönt samtidigt som det är en sedan länge inövad ritual att spana efter blodspår vid varje toabesök. Sammalika, alltså.
Har efter inskrivningen på MVC ätit Niferex så mycket jag bara vågat eftersom mitt Hb på 99 inte var så mycket att hänga i julgranen. Känner mig faktiskt redan mycket (OK, lite iallafall) piggare och tycker att jag orkar mer. Har just dragit ned till en kapsel om dagen efter en inte alltför skön upplevelse med magknip och efterföljande diarré igår kväll. Vet inte om det berodde på järnet eller inte, men vill helst slippa uppleva det igen, så jag provar så här ett tag tills nästa provtagning.
Övriga värden (blodtryck och urinprov) var finfina, så det var ju tur.
Bokade tider för KUB-test (fredag nästa vecka) och rutinultraljud i vecka 18 också.
Så.
Då ska vi bara överleva den här veckan också.
torsdag 6 maj 2010
v9+3
Törs ju knappt skriva här längre. Det verkar som att varje gång jag uppdaterat händer något obehagligt.
Förra veckan började t.ex. en flera dagars lång brunaktig blödning just den dagen jag skrev sist.
Jag hade precis lämnat lilla Snutt hos mormor och morfar som bor närmast, och passade på att låna toaletten innan jag skulle åka till MVC mötet. Och jodå - helt plötsligt var dem tillbaka, och nu med sällan skådad styrka - bruna blödningar IGEN! FANFANFAN!
Ringde M och berättade när jag körde in mot stan, och hon tyckt jag skulle åka hem och vila istället. Jag velade fram och tillbaka ett tag (så att jag tillslut kom fem minuter försent till mötet, usch) men bestämde mig för att gå iallfall.
Så jag satt alltså på första informationsmötet på MVC och kände mig som en total fejk eftersom jag inte visste om det var början på missfall eller om det kanske bara var "normala" blödningar efter ultraljudet som gjordes några dagar tidigare.
Alla andra på mötet nickade igenkännande när barnmorskan gick igenom symptom man kunde uppleva så här långt in i graviditeten: illamående (jag hade inte mått illa en enda dag fram tills dess..), trötthet (javisst, men det är förmodligen progesteronbiverknigar), molvärk (magen hade just denna dag helt och hållet sjunkit ihop efter att ha varit ganska svullen ända sedan gravtestet, och molvärker gör det allt minder) och humörsvängningar (nja, inte det heller egentligen, inte gråtmild iallafall - bara argsint!!).
Blödningarna höll i sig i samma styrka i två och en halv dag, och övergick sedan till en mer utspädd beigeaktig färg för att ta slut nu i måndags. Och (pepparpeppar!!) sedan dess har det inte varit något mer. Den här veckan har också illamåendet gjort entré, även om det inte däckar mig såpass att jag måste kräkas eller så. Det ligger bara på lur, hela tiden, och kommer som starkare vågor ibland. Jag borde vara glad för det, men törs inte det - heller.
Det är otroligt jobbigt att aldrig få andas ut.
Att aldrig tillåta sig att ha några förhoppningar.
Fy fan för magiskt tänkande, säger jag bara!
Så, med risk för att allt skiter sig: imorgon är det dags för inskrivningssamtal på MVC.
Jippi. Eller nåt.
Förra veckan började t.ex. en flera dagars lång brunaktig blödning just den dagen jag skrev sist.
Jag hade precis lämnat lilla Snutt hos mormor och morfar som bor närmast, och passade på att låna toaletten innan jag skulle åka till MVC mötet. Och jodå - helt plötsligt var dem tillbaka, och nu med sällan skådad styrka - bruna blödningar IGEN! FANFANFAN!
Ringde M och berättade när jag körde in mot stan, och hon tyckt jag skulle åka hem och vila istället. Jag velade fram och tillbaka ett tag (så att jag tillslut kom fem minuter försent till mötet, usch) men bestämde mig för att gå iallfall.
Så jag satt alltså på första informationsmötet på MVC och kände mig som en total fejk eftersom jag inte visste om det var början på missfall eller om det kanske bara var "normala" blödningar efter ultraljudet som gjordes några dagar tidigare.
Alla andra på mötet nickade igenkännande när barnmorskan gick igenom symptom man kunde uppleva så här långt in i graviditeten: illamående (jag hade inte mått illa en enda dag fram tills dess..), trötthet (javisst, men det är förmodligen progesteronbiverknigar), molvärk (magen hade just denna dag helt och hållet sjunkit ihop efter att ha varit ganska svullen ända sedan gravtestet, och molvärker gör det allt minder) och humörsvängningar (nja, inte det heller egentligen, inte gråtmild iallafall - bara argsint!!).
Blödningarna höll i sig i samma styrka i två och en halv dag, och övergick sedan till en mer utspädd beigeaktig färg för att ta slut nu i måndags. Och (pepparpeppar!!) sedan dess har det inte varit något mer. Den här veckan har också illamåendet gjort entré, även om det inte däckar mig såpass att jag måste kräkas eller så. Det ligger bara på lur, hela tiden, och kommer som starkare vågor ibland. Jag borde vara glad för det, men törs inte det - heller.
Det är otroligt jobbigt att aldrig få andas ut.
Att aldrig tillåta sig att ha några förhoppningar.
Fy fan för magiskt tänkande, säger jag bara!
Så, med risk för att allt skiter sig: imorgon är det dags för inskrivningssamtal på MVC.
Jippi. Eller nåt.
torsdag 29 april 2010
v8+3
OK, nu måste jag snart börja tro på det här.
Ultraljudet i tisdags gick bra. M var ledig och kunde följa med till St Görans, vilket såklart kändes superbra. Vi såg en liten pyttebebis på 19 mm som vinkade till oss! M blev så glad och rörd att det till och med kom några tårar, medan jag (min dåre) bara glodde på skärmen för att se om något hjärta slog (och det gjorde det, sa dom, M och läkaren). Läkaren kunde inte se några rester av blödning inuti livmodern, vilket man kanske kunnat misstänka med tanke på de bruna stänken som kommit av och till hela tiden.
Så allt verkar OK.
Jag borde vara glad.
Men jag kan förstås inte riktigt slappna av trots det här.
Kändes som total fejk att ringa för att skriva in sig på mödravården, men det har jag också klarat av. Brrrr, usch hoppas att den här känslan ger med sig snart.
Jag VILL ju vara glad. Kan liksom bara inte ta in att det kanske, faktiskt, eventuellt kommer kunna gå bra det här. Fattar det helt enkelt inte.
Ikväll är iallafall första träffen på barnmorskemottagningen, så då får jag en första chans att skärpa till mig!
Ultraljudet i tisdags gick bra. M var ledig och kunde följa med till St Görans, vilket såklart kändes superbra. Vi såg en liten pyttebebis på 19 mm som vinkade till oss! M blev så glad och rörd att det till och med kom några tårar, medan jag (min dåre) bara glodde på skärmen för att se om något hjärta slog (och det gjorde det, sa dom, M och läkaren). Läkaren kunde inte se några rester av blödning inuti livmodern, vilket man kanske kunnat misstänka med tanke på de bruna stänken som kommit av och till hela tiden.
Så allt verkar OK.
Jag borde vara glad.
Men jag kan förstås inte riktigt slappna av trots det här.
Kändes som total fejk att ringa för att skriva in sig på mödravården, men det har jag också klarat av. Brrrr, usch hoppas att den här känslan ger med sig snart.
Jag VILL ju vara glad. Kan liksom bara inte ta in att det kanske, faktiskt, eventuellt kommer kunna gå bra det här. Fattar det helt enkelt inte.
Ikväll är iallafall första träffen på barnmorskemottagningen, så då får jag en första chans att skärpa till mig!
onsdag 21 april 2010
v7+2
Tiden sniglar sig fram.
Huvudvärk idag.
Har börjat att (i smyg) ta en progesteron om dagen igen, och tycker att de eventuella symptomen jag har, verkar ha samband med detta. Inte så upplyftande. Tycker att jag borde känna mer vid det här laget om allt är som det ska. Men vad vet jag. Som vanligt ingenting.
Det kommer fortfarande flytningar i en ljus gulaktig färg med jämna mellanrum. Så gott som varje dag.
Skulle vilja känna mig glad som omväxling, men det går inte.
Lilla Snutt frågar flera gånger om dagen: "Är du arg på mig, mamma?" eftersom hon (såklart) märker av att jag inte är mig själv. Vi brukar ju ha kul och busa och leka, och nu är jag som en missmodig gammal trasa.
Blä.
Huvudvärk idag.
Har börjat att (i smyg) ta en progesteron om dagen igen, och tycker att de eventuella symptomen jag har, verkar ha samband med detta. Inte så upplyftande. Tycker att jag borde känna mer vid det här laget om allt är som det ska. Men vad vet jag. Som vanligt ingenting.
Det kommer fortfarande flytningar i en ljus gulaktig färg med jämna mellanrum. Så gott som varje dag.
Skulle vilja känna mig glad som omväxling, men det går inte.
Lilla Snutt frågar flera gånger om dagen: "Är du arg på mig, mamma?" eftersom hon (såklart) märker av att jag inte är mig själv. Vi brukar ju ha kul och busa och leka, och nu är jag som en missmodig gammal trasa.
Blä.
lördag 17 april 2010
v6+5
Har haft bruna till ljusrosa flytningar nu i dagarna tre.
Tar inte längre progesteron och fasar för att detta påverkar negativt på något sätt.
Har mindre ömma bröst och mage, och vet (som vanligt) varken ut eller in.
Om ingen störtblödning startar lär vi få veta hur det står till där inne den 27/4 när vi har ett inbokat ultraljud...
Inget känns särskilt roligt just nu.
Tar inte längre progesteron och fasar för att detta påverkar negativt på något sätt.
Har mindre ömma bröst och mage, och vet (som vanligt) varken ut eller in.
Om ingen störtblödning startar lär vi få veta hur det står till där inne den 27/4 när vi har ett inbokat ultraljud...
Inget känns särskilt roligt just nu.
onsdag 14 april 2010
v6+2
Törs inte riktigt skriva rubriken ovan.
Men så är läget idag om man ska tro Umeå, som jag nu har pratat med.
Ska fortsätta med folsyra ungefär tills v20 och Trombyl tills några veckor innan beräknad förlossning som är runt första veckan i december (herregud, jag fattar inte hur jag ens vågade skriva det där!).
Kommer att bli kallad till ultraljud om två veckor, då jag (om allt gått bra så långt) alltså borde vara i vecka 8.
Nej, nu slutar jag.
Vågar inte skriva mer.
Men så är läget idag om man ska tro Umeå, som jag nu har pratat med.
Ska fortsätta med folsyra ungefär tills v20 och Trombyl tills några veckor innan beräknad förlossning som är runt första veckan i december (herregud, jag fattar inte hur jag ens vågade skriva det där!).
Kommer att bli kallad till ultraljud om två veckor, då jag (om allt gått bra så långt) alltså borde vara i vecka 8.
Nej, nu slutar jag.
Vågar inte skriva mer.
måndag 5 april 2010
Officiell testdag
Jo:
Jag...är...gravid....!
Just idag. Just nu.
Det är allt jag vet.
Nervpåfrestande veckor (eller dagar) väntar.
Men just nu: Gravid!!!
Jag fattar faktiskt ingenting.
Jag...är...gravid....!
Just idag. Just nu.
Det är allt jag vet.
Nervpåfrestande veckor (eller dagar) väntar.
Men just nu: Gravid!!!
Jag fattar faktiskt ingenting.
onsdag 31 mars 2010
ET+14
Fortfarande plus.
Lite starkare idag också.
Avtagande bruna flytningar.
Fattar ingenting just nu.
Fy fan vad jobbigt.
Tänker (nog) inte testa igen förrän ordinarie testdag nu, dvs 5/4.
Lite starkare idag också.
Avtagande bruna flytningar.
Fattar ingenting just nu.
Fy fan vad jobbigt.
Tänker (nog) inte testa igen förrän ordinarie testdag nu, dvs 5/4.
måndag 29 mars 2010
söndag 28 mars 2010
ET+11
Lite nya symptom att rapportera (började igår eftermiddag) - stickningar i livmodertrakten. Kommer med jämna mellanrum. Tycker jag är mer kissnödig, men att det inte kommer så mycket när jag väl går på toaletten - typ åt urinvägsinfektionshållet, fast utan svid. Har också haft lite ont i svanskotan eller svanken. Inget mensvärksont, men det ilar liksom nedåt ljumskarna.
Så är det idag. Om en vecka vet vi hur det har gått.
Så är det idag. Om en vecka vet vi hur det har gått.
lördag 27 mars 2010
ET+10
Gårdagen spenderades med lilla S och en malande huvudvärk hos mor och far, installerandes ny dator och trådlöst nätverk. Riktigt jobbig mensvärk under morgonen och stundtals under dagen, men inget blod i sikte just där och då iallafall.
Idag är huvudvärken nästan helt borta, fortfarande ömma tutts och lite svaga ilningar i magen (eller något), men ingenting som liknade det igår.
Man blir inte klok på't.
Det är liksom inga konstanta känningar åt något håll, ja förutom de ömmande stackars brösten då. Men det är ju bara progesteronbiverkningar, så det är liksom plusminusnoll helahela tiden.
Idag städar jag här hemma och har skickat M och S till "gamla mormor och morfar", som S kallar dem. Bra att få lite gjort och inte gå och känna efter så jädrans mycket och grotta ned sig i betydelsen av symptom - eller avsaknad av dem!
Idag är huvudvärken nästan helt borta, fortfarande ömma tutts och lite svaga ilningar i magen (eller något), men ingenting som liknade det igår.
Man blir inte klok på't.
Det är liksom inga konstanta känningar åt något håll, ja förutom de ömmande stackars brösten då. Men det är ju bara progesteronbiverkningar, så det är liksom plusminusnoll helahela tiden.
Idag städar jag här hemma och har skickat M och S till "gamla mormor och morfar", som S kallar dem. Bra att få lite gjort och inte gå och känna efter så jädrans mycket och grotta ned sig i betydelsen av symptom - eller avsaknad av dem!
torsdag 25 mars 2010
ET+8
Har verkligen inga positiva symptom alls, förutom dem man kan tillskriva progesteronet (tutt-öm) eller själva ingreppet (lite känningar åt äggstockshållet). Har ingen lust att tjuvtesta innan den 3/4 som är den officiella testdagen, heller. Hoppet är liksom redan ute.
Fy fan vad allt känns värdelöst.
Fy fan vad allt känns värdelöst.
tisdag 23 mars 2010
ET+6
Jaha.
Jag vet inte jag.
Har fram tills idag haft ganska mycket mensvärksliknande ont i magen i omgångar.
Idag ingenting hittills.
Bra eller dåligt?
Hade igår morse en aningens aning av illamående när jag kände lukten av M's kaffe. Luktade verkligen precis som bajs!
Idag ingenting.
Bra eller dåligt?
Kvarstående symptom är dock ömmande bröst och lätt huvudvärk. Tror att det mycket väl kan vara rena biverkningar från progesteronet, men jag vet inte.
Så.
Jag vet inte jag...
Jag vet inte jag.
Har fram tills idag haft ganska mycket mensvärksliknande ont i magen i omgångar.
Idag ingenting hittills.
Bra eller dåligt?
Hade igår morse en aningens aning av illamående när jag kände lukten av M's kaffe. Luktade verkligen precis som bajs!
Idag ingenting.
Bra eller dåligt?
Kvarstående symptom är dock ömmande bröst och lätt huvudvärk. Tror att det mycket väl kan vara rena biverkningar från progesteronet, men jag vet inte.
Så.
Jag vet inte jag...
fredag 19 mars 2010
ET+2
Kan bara inte förmå mig att använda det bland FL-medlemmar/IVF-bloggare, så populära ordet Ruvar, för det man gör under tiden mellan embryotransfer och testdag. Visst, det låter kanske rart på något sätt, men känns helt fel för mig. Nuttinutt, liksom. Här kommer det heta ET plus antal dagar som gått alltsedan dess. Så j-la trist är jag. Eller distanserad.
Hursomhelst, här kommer dagens statusuppdatering:
Känns som mensvärk redan. (Kan väl inte vara så bra va?)
Lite lätt huvudvärk som dock kunde bekämpas med alvedon.
Annars inget särskilt.
-----------------
Gjorde något helt sanslöst, sent i går kväll när jag skulle gå och lägga mig.
Eftersom jag har en riktigt jobbig hosta, tog jag en halstablett just innan jag lade mig i sängen. Precis när jag lägger mig ned får jag världens hostattack och måste dra ett djup andetag efter luft och - just det - ANDAS IN tabletten - i luftstrupen... Inte helt bra. Inte alls skönt. Vet sedan dess inte om hostan nu beror på att det sitter en bafucin inkilad någonstans, eller om jag bara inte är helt frisk än. Lyckades aldrig hosta upp något tablettliknande i allafall, och jag inbillar (?) mig att det skaver lite i halsen åt ena sidan.
Den som (över)lever får väl se.
Hursomhelst, här kommer dagens statusuppdatering:
Känns som mensvärk redan. (Kan väl inte vara så bra va?)
Lite lätt huvudvärk som dock kunde bekämpas med alvedon.
Annars inget särskilt.
-----------------
Gjorde något helt sanslöst, sent i går kväll när jag skulle gå och lägga mig.
Eftersom jag har en riktigt jobbig hosta, tog jag en halstablett just innan jag lade mig i sängen. Precis när jag lägger mig ned får jag världens hostattack och måste dra ett djup andetag efter luft och - just det - ANDAS IN tabletten - i luftstrupen... Inte helt bra. Inte alls skönt. Vet sedan dess inte om hostan nu beror på att det sitter en bafucin inkilad någonstans, eller om jag bara inte är helt frisk än. Lyckades aldrig hosta upp något tablettliknande i allafall, och jag inbillar (?) mig att det skaver lite i halsen åt ena sidan.
Den som (över)lever får väl se.
torsdag 18 mars 2010
You found a Mystery Egg (or two)
Igår - embryoåterförande.
Tidsschemat såg därmed ut ungefär som i måndags: upp med en olidligt envis tjock grön snuva, obefintlig röst och tillhörande hosta, tidigt tidigt för att ta 08.35 flyget till Umeå. Hade fått tid på IVF-kliniken 11.40, så det fanns gott om tid att fika, läsa, vila när jag kom fram. Knallade bort till väntrummet vid 10-tiden och träffade på Dr T i korridoren som skulle kolla med embryologen om allt var i ordning och vi kunde starta lite tidigare. Det kunde vi.
10.25 fick jag komma in och blev då informerad om läget.
Av de 14 ägg som togs ut var 8 mogna, 4 kunde befruktas och dessa hade delat sig - två lite långsamt men två stycken i normal takt. Alltså - två tillbaka till mig - ingenting att frysa in.
Hade bokat tidigare flyg hem och satt på flygplatsen fram till 16 och omväxlande hostade, snorade, hel- och halvsov. Hemma redan till Bolibompa! Så skönt!!
So, this is liksom it, nu.
Fortsätter med folsyran, tar progesteron och även trombyl, för att maximera chanserna.
Känns dömt på förhand det här, men vad göra?
Tidsschemat såg därmed ut ungefär som i måndags: upp med en olidligt envis tjock grön snuva, obefintlig röst och tillhörande hosta, tidigt tidigt för att ta 08.35 flyget till Umeå. Hade fått tid på IVF-kliniken 11.40, så det fanns gott om tid att fika, läsa, vila när jag kom fram. Knallade bort till väntrummet vid 10-tiden och träffade på Dr T i korridoren som skulle kolla med embryologen om allt var i ordning och vi kunde starta lite tidigare. Det kunde vi.
10.25 fick jag komma in och blev då informerad om läget.
Av de 14 ägg som togs ut var 8 mogna, 4 kunde befruktas och dessa hade delat sig - två lite långsamt men två stycken i normal takt. Alltså - två tillbaka till mig - ingenting att frysa in.
Hade bokat tidigare flyg hem och satt på flygplatsen fram till 16 och omväxlande hostade, snorade, hel- och halvsov. Hemma redan till Bolibompa! Så skönt!!
So, this is liksom it, nu.
Fortsätter med folsyran, tar progesteron och även trombyl, för att maximera chanserna.
Känns dömt på förhand det här, men vad göra?
tisdag 16 mars 2010
Om igår
Dagen som var i korthet:
04.30 - vaknar av att skruttungen sparkar omkring i sängen. Farligt nära min nu mycket ömmande mage. Hon verkar täppt och sover oroligt. Törs inte ligga kvar längre, rädd för att försova mig eftersom jag måste upp senast 5.30. Ont i halsen, ingen röst, lätt huvudvärk och däppt i däsan. Börjar dagen med alvedon, bafucin, otrivin, juice och te, eftersom all form av fast föda är no-no när man ska plockas på ägg. Duschar, packar det sista, byter några ord med M innan jag går iväg mot stationen. Sol och kallt. Koltrastar sjunger!
06.35 - sitter på Arlandabussen med en drickyoghurt. Hostar så att jag nästan spyr och kommer plötsligt ihåg att mjölkprodukter ska vara slembildande. Skippar resten av yoghurten eftersom jag inte känner någon större längtan efter att ligga och hosta lungorna ur mig samtidig som jag ska ha en harpunliknande sak inuti kroppen.
08.35 - knökar in mig på flygplanet. Snyter härliga mängder grönsnor. Försöker sova de 55 minuter resan tar. Går sådär.
09.30 - Kallare i Umeå än hemma men blir tur nog hämtad av min förbeställda taxi lite tidigare än det var tänkt. Framme vid sjukhuset redan efter tio minuters bilfärd. Går bort till IVF-kliniken, langar upp visa-kortet och betalar "glatt" 29.000 kronor. Har tid 10.30 så det blir en stunds väntan innan jag får komma in till rummet och göra mig iordning. Byter om till mjukisbyxor och skön t-shirt. Får en stesolid och två panodil och så småningom en nål i armen. Vilar i en säng med värmekudde över magen och läser en bok tills det är dags.
11.45 - hämtas av en ganska så speedad finskbrytande sjuksköterska som är uppåt värre. Nu är det dags! In i op-salen, med en omväg förbi toaletten för avklädning och vägning. Hälsar på doktor T, en läkarstudent (som tack och lov redan hade fått prova på äggplock under förmiddagen, så där klarade jag mig...) och embryologen som var med vid förra IVF-försöket för ett år sedan.
Upp i gynstolen, in med instrument och storstora bedövningssprutan. Svidvärker mer än jag kom ihåg från förra gången, men det går över så snart det är gjort. Koll av äggblåsor med ultraljud. In ännu större nålen i ultraljudsstaven och i med en omgång morfin i armen och så kör det igång. Känner inte heller denna gång något "snurr" i huvudet som sköterskorna alltid säger ska komma när de sprutar in morfin, men är ändå ganska bra bedövad. Dr T börjar med höger äggstock, vilket går rätt bra. Ligger och tittar på ultraljudsskärmen och ser hur han flyttar nålen mellan äggblåsor och hur de krymper när de töms på innehåll. Känns inte alls så mycket och jag kan skämta tillbaka när sköterskan skojar och pladdrar. Vänster sida. Mer morfin, men nu börjar det bli lite jobbigare. Fler äggblåsor med segare väggar gör att Dr T måste lägga mer kraft bakom nålen vilket inte är alldeles behagligt. Vacuumsugen till nålen funkar dåligt emellanåt, vilket gör att det drar ut på tiden. Börjar känna mig väldigt varm. Många blåsor kvar dock, och jag försöker tänka bort smärtan men det blir allt svårare. Svettig på pannan. Får veta att det bara är en enda stor blåsa kvar, men känner att jag kanske borde be dem sluta redan nu. Jag är inte så särskilt pratsam längre, vilket inte uppfattas av sjuksköterskan som fortsätter ihärdigt med roligheter och sin glättiga röst. Går ganska bra trots allt, men när jag tror det är över ser läkarstudenten två mindre blåser som Dr T tycker att han nog borde ta. Smärtan är kontrollerbar men nu svettas jag kopiöst. Känner hur det rinner den droppe svett på baksidan av låret.
Tillslut är det iallfall klart. Ligger kvar en stund och pratar med Dr T om allt från vilken tid jag vill komma tillbaka på onsdag (för embryotransfer) till "vad-var-det-nu-du-jobbade-med" och "vilken vinter vi har haft!". Känner mig ganska pigg men otroligt varm fortfarande. Får frågan om hur jag mår egentligen, "du ser lite blek ut" tycker Dr T. Får av sköterskan hjälp upp ur stolen tillbaka till toaletten där mina kläder ligger, men hinner bara in när jag ramlar ihop. Fångas upp av den nu inte så kaxiga sjuksköterskan som jag hör skrika: "Hjälp mig! Hon svimmar!". Dr T och sköterskan håller mig någorlunda upprätt och jag hör hur dem pratar med mig långt borta i någon dimma. Hör, men förstår inte vad de säger. Tillslut: "Vill du ha en rullstol?" Ja tack. Blir hjälpt på med kläderna, det snurrar i huvudet, har svårt att fokusera blicken men tar mig med hjälp av Dr T till den hastigt ditkörda rullstolen. Rullas in på mitt rum och hjälps i säng. Fryser nu. Tröjan alldeles dyngsur av svett. Dr vill sätta atropindropp, men jag känner mig piggare igen bara jag fått lägga mig ned och säger att jag inte tror att det behövs. Pulsen bra igen, men blodtrycket 80/50 är väl rätt lågt får man säga. Fötterna högt på en hög av kuddar och täcken. Byter till torr tröja och bäddar ner mig under täcke. Juice och vatten. Oroliga ansikten på Dr och sköterskor.
13.30 - äter två mackor med ost, skinka och paprika. Dricker mer juice och två koppar kaffe. Äter en halv kaka. Får en apelsin av sjuksköterskan, som av någon anledning tycker att vi borde var släkt på något vis eftersom hon också säger sig ha lågt blodtryck. Hon går därför oavbrutet på om sig själv och sin egen familj: om den 27-åriga dottern som avbrutit sina studier (lärarprogammet med inriktning mot ekonomi och engelska) och istället åkt till Australien; om hur hon tycker att det börjar bli dags för barnbarn och när hon tror att dessa ("dom gifter sig i sommar, så om två-tre år kanske"); att hon bara jobbat på IVF-kliniken i två månader och dessförinnan som OP-sköterska. Jag förstår att allt detta strömmar ur henne som en reaktion av att hon blev skrämd av att jag svimmade och att hon nu är så lättad över att jag är bra igen, men jag orkar faktiskt inte längre lyssna.
När hon så kommer in med pappret med instruktioner om embryoåterförande och pratar i termer om "på onsdag när du är gravid med tvillingar" (eftersom jag ska få två embryos tillbaka om det går så pass bra att det alls kommer att finns två befruktade ägg), börjar jag plötsligt att gråta. Jag vill inte höra mer hurtfriskheter. "Nej! Gråt inte du måste tänka positivt nu, annars går det ju aldrig det här!". FAN!! Jag är 40 år gammal! Du har ingen aning om fertilitet funkar eller hur våra chanser ser ut! Vi betalar våra sista usla slantar (som vi skulle behöva för så mycket annat) för att kanskekanske ha en chans alls, så kom inte och släng det i ansiktet att jag är gravid på onsdag! Sa jag inte. Jag bara grät.
Av trötthet. Av en känsla av hopplöshet. Av ett förbjudet hopp om att hon hade rätt. Av längtan efter M och S. Det bekom henne inte mycket, för hon fortsatte i samma stil medan jag torkade tårar och snor och gjorde mig i ordning för att få komma därifrån.
15.20 - taxi tillbaka till flygplatsen. Checkar in. Öm och liksom stel i magen. Rör mig extremt långsamt för att det inte ska göra ont. Känner mig gasig och uppblåst i magen. Varje rörelse i tarmarna känns som en kramp. Köper en Allers, en bläckpenna och en glass. Inte hungrig. Bara tre timmar kvar tills planet går.
18.30 - på planet mot Arlanda. Inga grannar på sätena bredvid mitt. Tur, för jag gråter av någon anledning igen när jag ser instruktionsfilmen om säkerhetsgenomgången. Vet faktiskt inte varför. Blundar och försöker sova.
19.44 - äntligen på bussen hem. Dessvärre verkar den sakna stötdämpare och varje ojämnhet i vägen gör att inredningen skallrar och fortplantar sig i vibrationer till min stackars mage. Snyter grönsnor och blir trött på mig själv när jag måste torka bort fler tårar.
20.30 - hemma. S har redan somnat. M jobbar som vanligt vid datorn. Jag lägger mig i soffan och tittar på Hollywoodfruar med en vetevärmare över magen. Försöker intala mig att 14 ägg kanske var bra ändå. Jag är ju annars av åsikten att fler verkar vara sämre än färre i de här sammanhangen.
22.00 - somnar bredvid en varm, snusande unge.
Jaha. Det var måndagen det.
Idag är det bättre. Med allt.
Inte så ont i varken mage eller hals. S är på dagis. M jobbar i Stockholm.
Men i morgon åker jag upp igen. Hämtar hem ett embryo.
Kanske.
04.30 - vaknar av att skruttungen sparkar omkring i sängen. Farligt nära min nu mycket ömmande mage. Hon verkar täppt och sover oroligt. Törs inte ligga kvar längre, rädd för att försova mig eftersom jag måste upp senast 5.30. Ont i halsen, ingen röst, lätt huvudvärk och däppt i däsan. Börjar dagen med alvedon, bafucin, otrivin, juice och te, eftersom all form av fast föda är no-no när man ska plockas på ägg. Duschar, packar det sista, byter några ord med M innan jag går iväg mot stationen. Sol och kallt. Koltrastar sjunger!
06.35 - sitter på Arlandabussen med en drickyoghurt. Hostar så att jag nästan spyr och kommer plötsligt ihåg att mjölkprodukter ska vara slembildande. Skippar resten av yoghurten eftersom jag inte känner någon större längtan efter att ligga och hosta lungorna ur mig samtidig som jag ska ha en harpunliknande sak inuti kroppen.
08.35 - knökar in mig på flygplanet. Snyter härliga mängder grönsnor. Försöker sova de 55 minuter resan tar. Går sådär.
09.30 - Kallare i Umeå än hemma men blir tur nog hämtad av min förbeställda taxi lite tidigare än det var tänkt. Framme vid sjukhuset redan efter tio minuters bilfärd. Går bort till IVF-kliniken, langar upp visa-kortet och betalar "glatt" 29.000 kronor. Har tid 10.30 så det blir en stunds väntan innan jag får komma in till rummet och göra mig iordning. Byter om till mjukisbyxor och skön t-shirt. Får en stesolid och två panodil och så småningom en nål i armen. Vilar i en säng med värmekudde över magen och läser en bok tills det är dags.
11.45 - hämtas av en ganska så speedad finskbrytande sjuksköterska som är uppåt värre. Nu är det dags! In i op-salen, med en omväg förbi toaletten för avklädning och vägning. Hälsar på doktor T, en läkarstudent (som tack och lov redan hade fått prova på äggplock under förmiddagen, så där klarade jag mig...) och embryologen som var med vid förra IVF-försöket för ett år sedan.
Upp i gynstolen, in med instrument och storstora bedövningssprutan. Svidvärker mer än jag kom ihåg från förra gången, men det går över så snart det är gjort. Koll av äggblåsor med ultraljud. In ännu större nålen i ultraljudsstaven och i med en omgång morfin i armen och så kör det igång. Känner inte heller denna gång något "snurr" i huvudet som sköterskorna alltid säger ska komma när de sprutar in morfin, men är ändå ganska bra bedövad. Dr T börjar med höger äggstock, vilket går rätt bra. Ligger och tittar på ultraljudsskärmen och ser hur han flyttar nålen mellan äggblåsor och hur de krymper när de töms på innehåll. Känns inte alls så mycket och jag kan skämta tillbaka när sköterskan skojar och pladdrar. Vänster sida. Mer morfin, men nu börjar det bli lite jobbigare. Fler äggblåsor med segare väggar gör att Dr T måste lägga mer kraft bakom nålen vilket inte är alldeles behagligt. Vacuumsugen till nålen funkar dåligt emellanåt, vilket gör att det drar ut på tiden. Börjar känna mig väldigt varm. Många blåsor kvar dock, och jag försöker tänka bort smärtan men det blir allt svårare. Svettig på pannan. Får veta att det bara är en enda stor blåsa kvar, men känner att jag kanske borde be dem sluta redan nu. Jag är inte så särskilt pratsam längre, vilket inte uppfattas av sjuksköterskan som fortsätter ihärdigt med roligheter och sin glättiga röst. Går ganska bra trots allt, men när jag tror det är över ser läkarstudenten två mindre blåser som Dr T tycker att han nog borde ta. Smärtan är kontrollerbar men nu svettas jag kopiöst. Känner hur det rinner den droppe svett på baksidan av låret.
Tillslut är det iallfall klart. Ligger kvar en stund och pratar med Dr T om allt från vilken tid jag vill komma tillbaka på onsdag (för embryotransfer) till "vad-var-det-nu-du-jobbade-med" och "vilken vinter vi har haft!". Känner mig ganska pigg men otroligt varm fortfarande. Får frågan om hur jag mår egentligen, "du ser lite blek ut" tycker Dr T. Får av sköterskan hjälp upp ur stolen tillbaka till toaletten där mina kläder ligger, men hinner bara in när jag ramlar ihop. Fångas upp av den nu inte så kaxiga sjuksköterskan som jag hör skrika: "Hjälp mig! Hon svimmar!". Dr T och sköterskan håller mig någorlunda upprätt och jag hör hur dem pratar med mig långt borta i någon dimma. Hör, men förstår inte vad de säger. Tillslut: "Vill du ha en rullstol?" Ja tack. Blir hjälpt på med kläderna, det snurrar i huvudet, har svårt att fokusera blicken men tar mig med hjälp av Dr T till den hastigt ditkörda rullstolen. Rullas in på mitt rum och hjälps i säng. Fryser nu. Tröjan alldeles dyngsur av svett. Dr vill sätta atropindropp, men jag känner mig piggare igen bara jag fått lägga mig ned och säger att jag inte tror att det behövs. Pulsen bra igen, men blodtrycket 80/50 är väl rätt lågt får man säga. Fötterna högt på en hög av kuddar och täcken. Byter till torr tröja och bäddar ner mig under täcke. Juice och vatten. Oroliga ansikten på Dr och sköterskor.
13.30 - äter två mackor med ost, skinka och paprika. Dricker mer juice och två koppar kaffe. Äter en halv kaka. Får en apelsin av sjuksköterskan, som av någon anledning tycker att vi borde var släkt på något vis eftersom hon också säger sig ha lågt blodtryck. Hon går därför oavbrutet på om sig själv och sin egen familj: om den 27-åriga dottern som avbrutit sina studier (lärarprogammet med inriktning mot ekonomi och engelska) och istället åkt till Australien; om hur hon tycker att det börjar bli dags för barnbarn och när hon tror att dessa ("dom gifter sig i sommar, så om två-tre år kanske"); att hon bara jobbat på IVF-kliniken i två månader och dessförinnan som OP-sköterska. Jag förstår att allt detta strömmar ur henne som en reaktion av att hon blev skrämd av att jag svimmade och att hon nu är så lättad över att jag är bra igen, men jag orkar faktiskt inte längre lyssna.
När hon så kommer in med pappret med instruktioner om embryoåterförande och pratar i termer om "på onsdag när du är gravid med tvillingar" (eftersom jag ska få två embryos tillbaka om det går så pass bra att det alls kommer att finns två befruktade ägg), börjar jag plötsligt att gråta. Jag vill inte höra mer hurtfriskheter. "Nej! Gråt inte du måste tänka positivt nu, annars går det ju aldrig det här!". FAN!! Jag är 40 år gammal! Du har ingen aning om fertilitet funkar eller hur våra chanser ser ut! Vi betalar våra sista usla slantar (som vi skulle behöva för så mycket annat) för att kanskekanske ha en chans alls, så kom inte och släng det i ansiktet att jag är gravid på onsdag! Sa jag inte. Jag bara grät.
Av trötthet. Av en känsla av hopplöshet. Av ett förbjudet hopp om att hon hade rätt. Av längtan efter M och S. Det bekom henne inte mycket, för hon fortsatte i samma stil medan jag torkade tårar och snor och gjorde mig i ordning för att få komma därifrån.
15.20 - taxi tillbaka till flygplatsen. Checkar in. Öm och liksom stel i magen. Rör mig extremt långsamt för att det inte ska göra ont. Känner mig gasig och uppblåst i magen. Varje rörelse i tarmarna känns som en kramp. Köper en Allers, en bläckpenna och en glass. Inte hungrig. Bara tre timmar kvar tills planet går.
18.30 - på planet mot Arlanda. Inga grannar på sätena bredvid mitt. Tur, för jag gråter av någon anledning igen när jag ser instruktionsfilmen om säkerhetsgenomgången. Vet faktiskt inte varför. Blundar och försöker sova.
19.44 - äntligen på bussen hem. Dessvärre verkar den sakna stötdämpare och varje ojämnhet i vägen gör att inredningen skallrar och fortplantar sig i vibrationer till min stackars mage. Snyter grönsnor och blir trött på mig själv när jag måste torka bort fler tårar.
20.30 - hemma. S har redan somnat. M jobbar som vanligt vid datorn. Jag lägger mig i soffan och tittar på Hollywoodfruar med en vetevärmare över magen. Försöker intala mig att 14 ägg kanske var bra ändå. Jag är ju annars av åsikten att fler verkar vara sämre än färre i de här sammanhangen.
22.00 - somnar bredvid en varm, snusande unge.
Jaha. Det var måndagen det.
Idag är det bättre. Med allt.
Inte så ont i varken mage eller hals. S är på dagis. M jobbar i Stockholm.
Men i morgon åker jag upp igen. Hämtar hem ett embryo.
Kanske.
söndag 14 mars 2010
ONT
I
HALSEN
Så in i h-vete. Känns som halsfluss ungefär. Hade ingen röst över huvud taget när jag vaknade i morse vid halv sex tiden. Fy faen om det här ställer till det på något sätt nu!
Jag tror mig ha läst om äggplock som blivit inställda pga influensa och liknande, så helt säker på hur det nu slutar vet jag inte. Har inte så mycket val känns det som.
Imorgon tar jag flyget kl 8.35 - med eller utan feber, hosta och eventuella möjligheter att prata.
I
HALSEN
Så in i h-vete. Känns som halsfluss ungefär. Hade ingen röst över huvud taget när jag vaknade i morse vid halv sex tiden. Fy faen om det här ställer till det på något sätt nu!
Jag tror mig ha läst om äggplock som blivit inställda pga influensa och liknande, så helt säker på hur det nu slutar vet jag inte. Har inte så mycket val känns det som.
Imorgon tar jag flyget kl 8.35 - med eller utan feber, hosta och eventuella möjligheter att prata.
fredag 12 mars 2010
Good news so far
Ultraljudet igår avslöjade sju äggblåsor runt 16-18 mm på vardera sida. Hoppas det är lagom många, eftersom jag har en känsla av att lite färre skulle vara bättre...
Jag minns inte hur många man såg inför det förra IVF:et, men det kan ha varit ungefär lika många, eftersom man då fick ut 15 st vid äggplock.
Men kanske viktigast av allt - ingen polyp så vitt man kunde se!
Så otroligt skönt!
Pratade med Umeå igår eftermiddag och jag skulle fortsätta med 225 ie Menopur och spray fram till och med idag. Imorgon lördag blir det spray kl 7 och 15, och kl 23.00 Ovitrellesprutan.
Söndag blir en fridag vad gäller läkemedel, men på måndag under äggplocket hoppas jag på desto mer av den varan. En lagom rejäl dos morfin t.ex.
Skriver ner detta mest för att komma ihåg själv, eftersom det lilla buset här hemma, under ett tröttsammanbrott åt upp (!!!) lappen som jag hade antecknat allt på - som i en bisarrt dålig film!
Och vi gör allt för att få en unge till!
Vi är helt crazy, jag vet!
Jag minns inte hur många man såg inför det förra IVF:et, men det kan ha varit ungefär lika många, eftersom man då fick ut 15 st vid äggplock.
Men kanske viktigast av allt - ingen polyp så vitt man kunde se!
Så otroligt skönt!
Pratade med Umeå igår eftermiddag och jag skulle fortsätta med 225 ie Menopur och spray fram till och med idag. Imorgon lördag blir det spray kl 7 och 15, och kl 23.00 Ovitrellesprutan.
Söndag blir en fridag vad gäller läkemedel, men på måndag under äggplocket hoppas jag på desto mer av den varan. En lagom rejäl dos morfin t.ex.
Skriver ner detta mest för att komma ihåg själv, eftersom det lilla buset här hemma, under ett tröttsammanbrott åt upp (!!!) lappen som jag hade antecknat allt på - som i en bisarrt dålig film!
Och vi gör allt för att få en unge till!
Vi är helt crazy, jag vet!
tisdag 9 mars 2010
Sprutdag 7
Fick telefonsamtal från Umeå under eftermiddagen.
Östradiolvärdet låg strax över 2000, vilket var lite i högsta laget, och jag fick order om att sänka dosen till 225 ie från och med nu.
Det är ett konstant skavande tryck över äggstockarna. Lite oskönt, men jag kan fortfarande röra mig rätt obehindrat utan större smärtor.
På torsdag får vi se hur det hela utvecklar sig - och skräckscenariot just nu är således:
- polyp som pluppat upp (igen)
alternativt
- avbrutet försök pga risk för överstimulering
Tjolahopp.
Östradiolvärdet låg strax över 2000, vilket var lite i högsta laget, och jag fick order om att sänka dosen till 225 ie från och med nu.
Det är ett konstant skavande tryck över äggstockarna. Lite oskönt, men jag kan fortfarande röra mig rätt obehindrat utan större smärtor.
På torsdag får vi se hur det hela utvecklar sig - och skräckscenariot just nu är således:
- polyp som pluppat upp (igen)
alternativt
- avbrutet försök pga risk för överstimulering
Tjolahopp.
måndag 8 mars 2010
Sprutdag 6
Dagisfri-dag som innehållit, biltvätt, zoobutiksbesök och byggande av småbilsgarage medelst klossar. Bland annat.
Nu börjar jag märka av dessa hittills fem dagars Menopurinjicerande.
Börjar bli rätt öm över magen helt enkelt.
I morse tog jag blodprov 2, som vid det här laget ligger i en postlåda i ett köpcentrum här intill.
Får ju inte frysa, det lilla blodet - då går det inte att analysera, så det gäller också att känna till var man hittar "uppvärmda" postlådor när man gör IVF på distans.
Annars domineras dagen SOOOL, och några grader plus där den ligger på!
Härligthärligthärligt! Smält undan nu snöhelvete!
söndag 7 mars 2010
Kortrapport från sprutdag 5
Är glad för ännu en huvudvärksfri dag!
Har haft en lugn helg med familjen, med välbehövlig vila för oss alla tre.
Imorgon är det blodprov nr 2 som gäller.
Allt rullar på som det ska hoppashoppashoppas jag!
Har haft en lugn helg med familjen, med välbehövlig vila för oss alla tre.
Imorgon är det blodprov nr 2 som gäller.
Allt rullar på som det ska hoppashoppashoppas jag!
torsdag 4 mars 2010
Kvällsfixen = fix
Andra dagens spruta avklarad.
Inbillar mig redan att det spänner lite i magen, men gissar att det nog mest är önsketänkande i det här stadiet. Injektionerna går iallafall som smort - faktiskt inte alls så mycket krångligare än Puregonpennan jag hade förra året. Den enda skillnaden är att det känns segare att få själva kanylen genom huden, men det är ju bara att bita ihop och....tryyyyyyyyyycka på.
Har idag också bokat in ultraljud på St Görans nästa vecka (för kontroll av äggblåsetillväxten).
Tyvärr fanns inget annat än en eftermiddagstid - vilket gör att jag måste be mina föräldrar om hjälp med dagishämtning (och därmed dra en vit lögn om orsaken till varför jag ska bort...). Känner verkligen inte för att "outa" ett IVF-försök nu, som sen kanske visar sig bara bli pannkaka. Jag orkar väl helt enkelt inte ta andras besvikelser ovanpå mina egna, om det nu skiter sig fullständigt.
Hur vi i familjen ska fippla ihop Umeåresan med M's tre (!) arbeten och dagis för S, blir ju också en rysare. Jag måste vara på plats i Umeå minst två dagar - en dag för äggplock och en för återförande. Dagen däremellan hoppas jag kunna vara hemma, men det är mycket som spelar in - inte minst en liten faktor kallad snökaoshelvetesvintervädret som kanske gör att jag inte törs lita på att flyget går.
Men det tar vi då. I vecka 11.
Inbillar mig redan att det spänner lite i magen, men gissar att det nog mest är önsketänkande i det här stadiet. Injektionerna går iallafall som smort - faktiskt inte alls så mycket krångligare än Puregonpennan jag hade förra året. Den enda skillnaden är att det känns segare att få själva kanylen genom huden, men det är ju bara att bita ihop och....tryyyyyyyyyycka på.
Har idag också bokat in ultraljud på St Görans nästa vecka (för kontroll av äggblåsetillväxten).
Tyvärr fanns inget annat än en eftermiddagstid - vilket gör att jag måste be mina föräldrar om hjälp med dagishämtning (och därmed dra en vit lögn om orsaken till varför jag ska bort...). Känner verkligen inte för att "outa" ett IVF-försök nu, som sen kanske visar sig bara bli pannkaka. Jag orkar väl helt enkelt inte ta andras besvikelser ovanpå mina egna, om det nu skiter sig fullständigt.
Hur vi i familjen ska fippla ihop Umeåresan med M's tre (!) arbeten och dagis för S, blir ju också en rysare. Jag måste vara på plats i Umeå minst två dagar - en dag för äggplock och en för återförande. Dagen däremellan hoppas jag kunna vara hemma, men det är mycket som spelar in - inte minst en liten faktor kallad snökaoshelvetesvintervädret som kanske gör att jag inte törs lita på att flyget går.
Men det tar vi då. I vecka 11.
tisdag 2 mars 2010
Och så äntligen lite framsteg...
...eftersom jag får börja med sprutorna i morgon!
Gud så galet det egentligen är, att längta efter att sticka en fet nål i det där magflabbet.
Fick idag alltså både samtal från Umeå - med informationen att blodprovet kommit fram, analyserats och ansetts vara bra - och en (trasig!) försändelse innehållande diverse kanyler, sprutor och instruktioner. Planen ser ut som följer:
- Sprayen ska fr.o.m imorgon minskas ned till halva dosen
- 300 ie Menopur injiceras en gång/dag t.o.m måndag den 8/3 då nästa blodprov ska tas.
- Ultraljud på St Görans beställs tills den 11/3, och ser allt bra ut då (det var ju lite si och så med den saken förra IVF-behandlingen, så hoppas-hoppas-hoppas nu!) så blir det ägguttag i Ume veckan efter.
Och just precis nu har jag har en bra känsla för det här, hör här bara:
Samma dag jag började spraya fyllde min kära svåger år - och i morgon, injektionsdag nr 1, fyller bästa, fina pappa år!
Va?!
Ger inte det en bra känsla, så säg?
måndag 1 mars 2010
Spraydag 22, nedreglerad och klar nu?
Dagissmittorna (eller vad det nu var vi hade) fortsatte även förra veckan.
Dagis på tisdagen följdes av kräkskaskader i hela sängen natten till onsdag, och således blev vi hemma resten av den veckan. Sweet.
Not.
Fortfarande headache from hell. Varje dag.
Kommer inte ihåg att det var så här illa förra gången, men det kan mycket väl ha varit likadant, bara att jag lyckats förtränga allt. Sånt är jag bra på! Därför denna blogg, så att jag inte kan lura mig själv om det skulle blir fler försök (om vi skulle bli överösta med pengar eller något, typ!).
Idag är det dags för blodprov no 1, dvs kontroll av östradiolnivåer. Jag hoppas (och tror) att jag nu är i ett totalt klimakterietillstånd. Värmeattackerna talar för det. Ganska skönt egentligen för någon som brukar frysa konstant!
Eftersom allt som vanligt sker på distans, måste jag själv skicka iväg mitt lilla provrör med blod till Umeå, för analys direkt på plats. Och som vanligt går ingenting per automatik. Har fortfarande inte fått några transportrör skickade till mig, och sprutorna till menopurinjektionerna lyser också med sin frånvaro.
Mycket av tiden har - och går fortfarande åt - till att jaga läkare, för att överhuvudtaget kunna gå vidare till nästa steg.
Det är inte så att jag känner att vi blir passivt motarbetade, bara nästan...
Men i slutändan är det ju värt allt.
Om det skulle gå bra det här.
Dårå.
Dagis på tisdagen följdes av kräkskaskader i hela sängen natten till onsdag, och således blev vi hemma resten av den veckan. Sweet.
Not.
Fortfarande headache from hell. Varje dag.
Kommer inte ihåg att det var så här illa förra gången, men det kan mycket väl ha varit likadant, bara att jag lyckats förtränga allt. Sånt är jag bra på! Därför denna blogg, så att jag inte kan lura mig själv om det skulle blir fler försök (om vi skulle bli överösta med pengar eller något, typ!).
Idag är det dags för blodprov no 1, dvs kontroll av östradiolnivåer. Jag hoppas (och tror) att jag nu är i ett totalt klimakterietillstånd. Värmeattackerna talar för det. Ganska skönt egentligen för någon som brukar frysa konstant!
Eftersom allt som vanligt sker på distans, måste jag själv skicka iväg mitt lilla provrör med blod till Umeå, för analys direkt på plats. Och som vanligt går ingenting per automatik. Har fortfarande inte fått några transportrör skickade till mig, och sprutorna till menopurinjektionerna lyser också med sin frånvaro.
Mycket av tiden har - och går fortfarande åt - till att jaga läkare, för att överhuvudtaget kunna gå vidare till nästa steg.
Det är inte så att jag känner att vi blir passivt motarbetade, bara nästan...
Men i slutändan är det ju värt allt.
Om det skulle gå bra det här.
Dårå.
måndag 22 februari 2010
Spraydag 15
Huvudvärken börjar precis ge med sig.
Sprayblödningen börjar också avta, men har ännu inte upphört helt och hållet. Första E2 provet ska tas först om en vecka, och förhoppningsvis får vi gå över till lite tyngre, injicerade, "droger" då!
Annars allt bra här - trots ett snökaos av sällan skådat slag! Jag bara hoppashoppashoppas att det här galna snöandet hinner lugna ned sig tills det är dags. För Umeåresan. Någon gång i mitten på vecka 11 om allt går som det ska. Vi har ju tre veckor kvar tills dess så det KAN ju gå. Det känns som roulette om tåg och flyg går enligt tidtabell den här vintern, och det skulle ju kännas minst sagt apa om allt faller på att jag inte kan ta mig upp dit i tid...
Hursomhelst - nu är Lilla snutt frisk igen, så imorgon satsar vi på dagis. Det är ju sportlov, så vi hoppas på att det är lite färre barn än vanligt, och - kanske viktigast - att inga nya härliga smittor är i omlopp!
Sprayblödningen börjar också avta, men har ännu inte upphört helt och hållet. Första E2 provet ska tas först om en vecka, och förhoppningsvis får vi gå över till lite tyngre, injicerade, "droger" då!
Annars allt bra här - trots ett snökaos av sällan skådat slag! Jag bara hoppashoppashoppas att det här galna snöandet hinner lugna ned sig tills det är dags. För Umeåresan. Någon gång i mitten på vecka 11 om allt går som det ska. Vi har ju tre veckor kvar tills dess så det KAN ju gå. Det känns som roulette om tåg och flyg går enligt tidtabell den här vintern, och det skulle ju kännas minst sagt apa om allt faller på att jag inte kan ta mig upp dit i tid...
Hursomhelst - nu är Lilla snutt frisk igen, så imorgon satsar vi på dagis. Det är ju sportlov, så vi hoppas på att det är lite färre barn än vanligt, och - kanske viktigast - att inga nya härliga smittor är i omlopp!
tisdag 16 februari 2010
Tisdag, spraydag 9
H som i helvetes-jävla-huvudvärk.
Sedan i söndags...gaaah! Men idag kom iallafall sprayblödningen, så det går ju framåt. Typ.
Näpp. Det blev ingen kompisfika i söndags. S vaknade snorig och eländig och för att inte smitta ned stackars familjen O ställde vi in.
VAB-ade idag, och om jag får gissa redan nu - så även imorgon.
Det är för kallhjärtat att köra upp den där lilla skruttan om morgnarna när hon säger att hon har ont i halsen, även om hon sen från 11-tiden hoppar runt som ett troll.
Grönsnoret verkar inte bli värre, så tar vi det bara lugnt imorgon också, så kanske hon orkar gå på Torsdag när det är Dagis-OS. Hon är dock inget jätte-fan av att vara ute och hasa omkring i overall, så eventuellt skippar vi det om hon inte är väldigt mycket "på" själv. Men risken är stor att hon har lackat ur på den här trista mamman vid det laget.
Idag såg vi Teletubbies, Emil i Lönneberga och Lilla spöket Laban, framlänges, baklänges, framlänges, och till månen och tillbaks. Försökte mildra sjukstugedepressionen med semlor och sushi (namnsdagen till ära), så vi har lite svårt att toppa det här om det blir en innedag imorgon också, känner jag.
Men det tar vi då.
Sedan i söndags...gaaah! Men idag kom iallafall sprayblödningen, så det går ju framåt. Typ.
Näpp. Det blev ingen kompisfika i söndags. S vaknade snorig och eländig och för att inte smitta ned stackars familjen O ställde vi in.
VAB-ade idag, och om jag får gissa redan nu - så även imorgon.
Det är för kallhjärtat att köra upp den där lilla skruttan om morgnarna när hon säger att hon har ont i halsen, även om hon sen från 11-tiden hoppar runt som ett troll.
Grönsnoret verkar inte bli värre, så tar vi det bara lugnt imorgon också, så kanske hon orkar gå på Torsdag när det är Dagis-OS. Hon är dock inget jätte-fan av att vara ute och hasa omkring i overall, så eventuellt skippar vi det om hon inte är väldigt mycket "på" själv. Men risken är stor att hon har lackat ur på den här trista mamman vid det laget.
Idag såg vi Teletubbies, Emil i Lönneberga och Lilla spöket Laban, framlänges, baklänges, framlänges, och till månen och tillbaks. Försökte mildra sjukstugedepressionen med semlor och sushi (namnsdagen till ära), så vi har lite svårt att toppa det här om det blir en innedag imorgon också, känner jag.
Men det tar vi då.
lördag 13 februari 2010
Lillebror
Idag vid frukosten pratade S för första gången om att hon ville ha en egen lillebror. Skulle tro att det kommer sig av att en kompis på dagis ganska nyligen fick en liten bror, för här hemma pratas det verkligen inte om att det kanske skulle (eventuellt, i bästa fall, om gud vill) kunna komma syskon. Hur man fick dem (brorsorna alltså) visst hon tydligen redan - "Den pluppar ur min mage!". Inte helt rätt där kanske, men hyfsat bra koll på den biten av biologin, har hon min lilla smarting. Hon löste bebisproblemet temporärt genom att adoptera den minsta och yttepyttigaste lilla bebisdockan som bor i dockskåpet.
På sprayfronten intet nytt. Hade kortare stunder när jag kände lite huvudvärksvarning igår (och så även på förmiddagen idag), men det gick över helt av sig självt.
Så där ja! Nu måste jag "städa järnet" här hemma (M och S är förpassade till mormors) eftersom vi får kompisar över på Alla hjärtans-dag fika i morgon, och det ligger drivor av leksaker, ballonger, kläder och skor över hela våra 72 kvadrat.
Alltså: kör så det ryker nu, morsan!
På sprayfronten intet nytt. Hade kortare stunder när jag kände lite huvudvärksvarning igår (och så även på förmiddagen idag), men det gick över helt av sig självt.
Så där ja! Nu måste jag "städa järnet" här hemma (M och S är förpassade till mormors) eftersom vi får kompisar över på Alla hjärtans-dag fika i morgon, och det ligger drivor av leksaker, ballonger, kläder och skor över hela våra 72 kvadrat.
Alltså: kör så det ryker nu, morsan!
fredag 12 februari 2010
Fredag spraydag 5
Känns faktiskt bra ännu.
Tror att tröttheten mest beror på avsaknaden av de där 5 miljoner kopparna kaffe som jag brukar dra i mig. Inte rekommenderat under IVF, så nu är jag nere på 1-2/dag. Mest av allt är jag tacksam att jag inte har huvudvärk (ännu?) eftersom jag också måste hålla mig undan från allt starkare än Alvedon, vilket så gott som aldrig hjälper mot den huvudvärk jag har.
Vid förra IVF:et för ganska precis ett år sedan, hade jag några plågsamma dagar som jag genomled liggandes på golvet och "låtsas-lekte" med S. Går nog inte lika bra med en 2 och en halvtåring....
Tror att tröttheten mest beror på avsaknaden av de där 5 miljoner kopparna kaffe som jag brukar dra i mig. Inte rekommenderat under IVF, så nu är jag nere på 1-2/dag. Mest av allt är jag tacksam att jag inte har huvudvärk (ännu?) eftersom jag också måste hålla mig undan från allt starkare än Alvedon, vilket så gott som aldrig hjälper mot den huvudvärk jag har.
Vid förra IVF:et för ganska precis ett år sedan, hade jag några plågsamma dagar som jag genomled liggandes på golvet och "låtsas-lekte" med S. Går nog inte lika bra med en 2 och en halvtåring....
onsdag 10 februari 2010
Spraydag 3
So far so good. Inga direkta biverkningar upptäckta, och det finns ju en del att ta av annars...
Största problemet som vanligt är att hålla mig vaken till sista sprayningen för dagen - dvs tills kl 23 (sorgligt men sant!). Och att inte missa "mitt-på-dan-sprayningen" förstås!
Ska kanske kolla den där listan igen och se om det påverkar minnet.........och JODÅ det gjorde det ju!
Trötthet och minnesstörning alltså!
Jamen då så. Allt i sin ordning.
Största problemet som vanligt är att hålla mig vaken till sista sprayningen för dagen - dvs tills kl 23 (sorgligt men sant!). Och att inte missa "mitt-på-dan-sprayningen" förstås!
Ska kanske kolla den där listan igen och se om det påverkar minnet.........och JODÅ det gjorde det ju!
Trötthet och minnesstörning alltså!
Jamen då så. Allt i sin ordning.
tisdag 9 februari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)